Fredag
Jag måste utan tvekan vara världens sämsta bloggare. Sorry for that. Men det är inte alla dagar jag har skrivlust. Eller sanningen är nog bara den att det inte händer så speciellt mycket i mitt liv just nu. De vardagliga sysslorna är ju inte så speciellt roligt att skriva om. Jag städar, tvättar, diskar och duschar som alla andra, men inte behöver jag sitta här och skriva om det i veckans alla dagar.
Finns så mycket som jag skulle vilja skriva om. Men jag har efter erfarenhet lärt mig att det finns gränser. Jag har alltid fått beröm av min skrivkunnighet. Att kunna förklara ord i sådana sammanhang att folk som inte ens känner mig kan känna sig träffade och förstå hur jag menar.
Som t.ex hjärtesorg. Som vilken 16-åring om helst skrev jag bara ord. Inte i någon mening, bara ord och känslor. Avslöjade egentligen ingenting. Men på något vis kände folk igen sig, och jag fick för varje dag nya läsare över hela Sverige. Konstigt va? Det där var ju bara ett sett för mig att "skriva av sig". Likadant som andra går ut och går en runda för att "rensa huvudet".
På ett ungefär kunde det se ut såhär. Ska försöka beskriva ett stadie i mitt liv som jag svårt kommer glömma.
"som en röst i tomma intet sa åt mig. ville inte. men gjorde ändå. lampan lös. blicken gled över orden. skakningarna satte igång som på beställning. vad tittade jag på ? ett fotografi i hyllan. ögonen. som helt plötsligt blev de otäckaste jag någonsin har skådat. fastän han bara var 6. händerna blev iskalla. svettiga. klockan! måste skynda därifrån. men satt som klistrad. tittade inte på något. bara ut - bort, jag ville bort. som en kall ilning gick genom magen. mådde illa. tankarna snurrade på allt. kunde det vara sant ? läste igen - igen - igen, och igen. fanns mycket. tusentals. många år. klockan! måste ut, bort, jag ville bort! skyndade. ringde. packade. väntade. stod som på nålar. svetten rann. skynda dig då! en man kom förbi, flera gånger. frågade om jag behövde hjälp. syntest det så väl ? den röde kom, starka lysen även i dagsljus, hoppade in - trygghet och värme, klockan! måste bort, jag vill hem!"
/Cissi
Finns så mycket som jag skulle vilja skriva om. Men jag har efter erfarenhet lärt mig att det finns gränser. Jag har alltid fått beröm av min skrivkunnighet. Att kunna förklara ord i sådana sammanhang att folk som inte ens känner mig kan känna sig träffade och förstå hur jag menar.
Som t.ex hjärtesorg. Som vilken 16-åring om helst skrev jag bara ord. Inte i någon mening, bara ord och känslor. Avslöjade egentligen ingenting. Men på något vis kände folk igen sig, och jag fick för varje dag nya läsare över hela Sverige. Konstigt va? Det där var ju bara ett sett för mig att "skriva av sig". Likadant som andra går ut och går en runda för att "rensa huvudet".
På ett ungefär kunde det se ut såhär. Ska försöka beskriva ett stadie i mitt liv som jag svårt kommer glömma.
"som en röst i tomma intet sa åt mig. ville inte. men gjorde ändå. lampan lös. blicken gled över orden. skakningarna satte igång som på beställning. vad tittade jag på ? ett fotografi i hyllan. ögonen. som helt plötsligt blev de otäckaste jag någonsin har skådat. fastän han bara var 6. händerna blev iskalla. svettiga. klockan! måste skynda därifrån. men satt som klistrad. tittade inte på något. bara ut - bort, jag ville bort. som en kall ilning gick genom magen. mådde illa. tankarna snurrade på allt. kunde det vara sant ? läste igen - igen - igen, och igen. fanns mycket. tusentals. många år. klockan! måste ut, bort, jag ville bort! skyndade. ringde. packade. väntade. stod som på nålar. svetten rann. skynda dig då! en man kom förbi, flera gånger. frågade om jag behövde hjälp. syntest det så väl ? den röde kom, starka lysen även i dagsljus, hoppade in - trygghet och värme, klockan! måste bort, jag vill hem!"
/Cissi
